Kyrkans historia

Stödekyrka

Den första kyrkan uppfördes med sannolikhet på 1200-talet.

Från 1501 – 1534 finns handlingar bevarade bl a den så kallade ”Munkekladden” som omfattade kyrkans räkenskaper under den tiden. De egentliga kyrkoräkenskaperna tog sin början på 1670-talet.
Vad som framgår av skrifterna från den tiden är det sannolikt att den första kyrkan inte reparerades nämnvärt under tiden fram till mitten av 1600-talet. Det framgår av beskrivningar att kyrkan saknade fönster. Ljuset släpptes in genom smala gluggar. Inte heller fanns det någon inredning och fanns det något var det av allra enklaste slag. Bänkar fanns inte, t ex östra delen var avdelad med ett s.k. korskrank. Bakom detta på väggen torde ett altarskåp jämte några helgonfigurer varit placerade. Vidare ett krucifix förmodligen detsamma som än idag hänger ovan för altaret. Av den s.k. ”munkekladden” framgår att det år 1517 inköptes en korkåpa för 60 mark. År 1522 inköptes en dopfunt för 5 mark samt en fana för 7 mark.

1673 beslutades om att kyrkan skulle renoveras och byggas ut österut, då markförhållandena var bättre åt det hållet. Man ökade ut med ett kor som var ca 4 x 3 meter brett. År 1673 kom kyrkans första fönster och räkenskaperna från den tiden visar att glasmästaren betalades med 30 daler och till den som höll glasmästaren med kost utbetalades 4 daler. Året efter reste Erik Olofsson i Gräfte till Stockholm för att få pengar till bygget och tycks också ha fått 100 daler silvermynt lika med 300 daler kopparmynt.

I räkenskapsboken för den 25 juli det året står upptaget ”Kongl Majt:s gifvit till kyrkionens reparation 201 d: r och 13 öre. Resten av de 300 avskrevs senare då det ansågs att Olofsson borde ersättas för resan och dels torde ha kommit på obestånd.

År 1687 skaffades spira och tvenne kors på kyrktaket. För detta arbete samt galler för sakrestifönstren betalades 18 daler till Thomas Stensson från Nedansjö. Framme vid år 1727 har församlingen besök av en målare som målar altartavlan jämte förgyller den. För detta utbetalades 139 daler. I detta inräknades skjuts av honom tur och retur.

Länsman Eric Pädersen i Gräfte ersätts bl a i detta sammanhang för dricka till målaren med
3 d:r och 24 öre.

1751 påbörjas bygget av den bya kyrkan men det är dåligt ställt med kontanta medel. Under tiden har den gamla kyrkan reparerats och dessutom hade församlingen kostat på olika saker som man sedan hade nytta av. Sockenmännen är i en brydsam situation. Det man för tillfället för kyrkhusbygget är summa 2.083 daler och kostnaderna för den nya kyrkan beräknas till 8.900 daler.
Man ska betänka att invånarantalet i Stöde på den tiden inte var mer än ca nätt 900 personer.
Stödeborna var även på den tiden ett givmilt folk. Räkenskaperna visar att alla inom kommunen – för att en ny kyrka ska kunna byggas – lämnar bidrag och gör det ofta. Största omsorgen för en ny kyrka torde utan tvivel ha legat på komminister Magnus Nordenström och han hade god hjälp av länsman Eric Pädersen samt dåvarande kyrkvärdarna Matts Nilsson i Källsta och Hinrich Ersson i Fanbyn.

År 1857 tecknades avtal med byggmästaren Olof Romberg från Leksand om nybygget. Dessförinnan hade man fått kollektmedel från andra församlingar och dessutom lånat upp pengar av olika personer samt tagit de besparingar och kollektmedel som kom in i församlingen. Några pengar från höga vederbörande i Stockholm blev det inte – trots smöret. Det var ett bygge inte helt utan motgångar. Under byggtidens gång kom en anmälan till dåvarande domkapitlet i Härnösand om att Romberg inte skulle äga de kunskaper som erfordrades för att få bygga kyrkor.

Romberg kunde dock referera till flera kommuner där han byggt kyrkor till belåtenhet bl a Ljusdal och fick fortsätta byggandet. Men församlingens ledamöter voro skyldiga att ersätta all omkostnad som användes för kyrkobygget om det skulle visa sig att byggmästaren inte skulle klara uppgiften.

Kostnadskalkylen höll
Omkostnaderna för kyrkobygget fördelade sig så. Kalk från Alnö 2 297 d: r, Kalk från Gottland 590 d: r, div. (spik och järn mm).2892 d: r, byggmästarens ersättning 3 727 d: r. Dagsver-ken som lån från andra socknar: Från Torp108 dagsverken, dessutom 6 dagsverken utförda av folk från Saxen och Hjältan, Attmar 142 dagar (som återbetalats år 1761) Tuna 133 dagar, lej-da dagsverken 60, Stöde sockens egna 2 912 dagsverken, dessutom 90 dagsverken nedlagda
av stödebor på kyrkogården. Summa dagsverken 3 951.

Den 6 april år 1759 predikades första gången i kyrkan. Man hade då bytt predikstol med Sundsvalls gamla kyrka. Den lilla predikstolen som funnits tidigare byttes bort och den ska finnas i något kapell efter kusten. Bytet kostade 120 d.r förtäljer skriften och de som fraktade dessa predikstolar mellan de olika platserna var kyrkvärdarna Hinrich Ersson och Matts Nilsson. Några år senare kom en ny stor utgiftspost. Då tillverkades en ny altartavla till det på den tiden ”drägligt pris” 3 480 daler.
Det här var bara ett litet axplock av vad de gamla skrifterna förtäljer. Källström har hittills följt – och har allt i stencil – fram till 1 maj 1837.

I Stöde kyrkas sakristia hänger ett porträtt i olja av en grånad, bister prästman och målat av professor Axel Jungstedt år 1901. Det är en av församlingens mest avhållna kyrkoherdar, som stått modell Johan-Christoffer Ruuth, en man som gamla stödebor ännu idag ibland kan börja berätta om.
Han var en storväxt och kraftfull karl, som kunde sköta både ladugård och stall, tygla hästar och driva lantbruk så skickligt, att han t o m kunde ge sina församlingsbor råd och hjälp och därtill vara prisdomare vid lantbruksmöten och utställningar. Men han skulle inte ha blivit det, om han inte också varit en god präst och själasörjare, uppfostrare och vägledare. Efter hans död såg stödeborna till att några av hans bästa predikningar utgavs i tryck, vilket vittnar om att Johan-Christoffer Ruuth vunnit sina församlingsbors hjärtan helt och fullt.

I Medelpads Fornminnesförenings skriftserie utkom för 50 år (om kr.år 1921) sedan ett häfte, där professor Anders Wide tecknar en intressant minnesruna över denna märkliga präst. En intresserad hembygdsvän, Birger Svanberg i Gösunda, samt några gamla stödebor har låtit mig ta del av minnesrunan och berättat egna och andras minnesbilder kring den färgstarka prästen.

Johan-Christoffer Ruuth var född i Hede, Härjedalen år 1823 och son till kyrkoherden där med samma namn. Han blev prästvigd år 1846 i Härnösand och efter förordnanden i Långsele, Häggdånger, Berg, Lit och Nora utnämndes han till kyrkoherde i Stöde år 1859 och år 1888 blev han kontraktsprost. Men inte vilken prost som helst. Kontraktet omfattade hela Medelpad med 18 socknar och staden Sundsvall, räknande nära 100 000 invånare. Han avled år 1899.

Johan-Christoffer blev tidigt föräldralös, modern avled innan han fyllt tre år och fadern hade gått bort redan innan sonen föddes. Johan-Christoffer, som hade flera syskon, blev omhändertagen av en moster, pastorskan Hasselgren i komministergården i Stöde. Hemmet här var mycket fattigt och matfrågan var ofta bekymmersam. Det berättas sålunda att man ibland hällde lite asklut i gröten och vällingen, för att tarmarna skulle krympa ihop, så att det inte gick åt så mycket kornmjöl. Det är under sådana förhållanden märkligt att Johan-Christoffer ändock växte upp till en kraftig och välväxt karl.

Från Johan-Christoffer’s ungdomsår berättas många intressanta, båda allvarliga och roliga upplevelser, bl a om att storbröllop i Vigge. Han hade då fyllt åtta år och hela prästfamiljen hade som sig bör, inbjudits att deltaga i bröllopet, som räckte i hela 14 dagar. Bröllopet stod i Carl Mattsson Widströms gård i Sörvigge mellan bonden Olof Persson från Usland och Märta Olofsdotter från Vigge den11 april år 1831. Märkligt är att bröllopsgården alltjämt finns kvar, även om den inte är bebodd.

Bröllopet varade alltså över två söndagar, vadan de nygifta och flera av de äldre – kyrksamma som man var på den tiden – i släde åkte de17 km till Stöde kyrka och deltog i högmässoguds-tjänsten två helger å rad. Efter kyrkobesöken fortsatta kalasandet. Johan-Christoffer och hans lekkamrater roade sig bl a med att åka kälke och kana. De säga att samtligas skosulor nöttes ut, men en skomakare bland gästerna kunde gripa in och halvsula.

Det kan tilläggas att viggeborna flitigt besökte sin kyrka inte bara då snöföre underlättade färden, utan också sommartid. Då nyttjades istället den s.k. fävägen och ofta red man. I forn-hemmets samlingar på Norra berget i Sundsvall finns f ö prov på ”fruntimmersridsadlar” från just Vigge.

En vandrande trädgård
Ruuth’s installering i Stöde föregicks av en smått äventyrlig färd från Sundsvall, berättas det. Och den torde ha väckt uppmärksamhet, där den gick fram. Landsvägen mätte nära fem mil på den tiden och tursamt nog skedde flyttningen sommartid. Bönder från Stöde körde med hästar och kärror ner till staden och mötte den nye kyrkoherden, som bara hade att lasta på möblemang, husgeråd och familj, som även räknade tre barn. Men flyttforan bör ha väckt inte så liten förvåning i gårdarna utefter vägen, ty de sista kärrorna var lastade med familjens vin bärs- och körsbärsbuskar och på avstånd liknade transporten en vandrande, vajande trädgård.

Dagens prästgård i Stöde borde ha tett sig som ett flerfamiljehus för den unga prästfamiljen år 1859, som sannerligen tvangs bo synnerligen primitivt den första vintern. Bostaden blev en dagligstuga i en långbyggnad nere vid Ljungan, där man tog in i ett enda stort rum med öppen spis. Här bodde alltså fem familjemedlemmar jämte tjänare och ”pastorskan”. Ulla hade säkerligen många svåra dagar, då hon skulle fullgöra matlagning, tvätt, sömnad m.m.

Professor Wide berättar, att rummet mätte 6,6 x 4,4 meter i golvyta och takhöjden sägs ha varit 2.4 meter. I detta enda stora rum hade kyrkoherden också sin expedition, här förrättades barndop och ibland även vigslar. Här skrev han sina predikningar, här skulle han ta emot sökande och vara själasörjare. Först år 1861 kunde familjen helt flytta in i den nybyggda prästgården. Kyrkoherden, som var en kunnig snickare, övervakade hela tiden prästgårdsbygget, som för övrigt utfördes på s.k. gångled, vilket innebar nya, okunniga arbetare varje dag.

Bostadsförhållanden och ett övermått av arbete bidrag säkerligen till att kyrkoherde Ruuth två år senare ådrog sig en allvarlig sjukdom ”blodhosta” och han förbjöds av läkare att predika, han fick inte ens tala högt. Han tillbringade en del av konvalecent tiden vid västkusten, seglade, badade och härdade sin kropp med påföljd att hans lungor läktes och han frisk och stark kunde återtaga sin tjänst i Stöde där han verkade till sin död eller fyllda 76 år.

I professor Wide’s minnesruna berättas bl a om kyrkhelgerna förr i tiden och kyrkoherde Ruuth’s arbete och predikogärning i de avlägsna skogsbyarna, vars folk hade mycket svårt att övervara några gudstjänster på grund av dåliga eller inga vägar. Om snövintern var god kunde han börja sina resor i slutet av januari och i varje fall måste kyrkhelgerna vara avslutade före barmark då det inte fanns körväg.

Han startade redan vid 4 – 5 tiden på morgonen och körde själv släden och hade egen häst. Det kunde stundom vara en färd på två till tre mil. Han tog gärna med sig hustrun eller någon av de äldre döttrarna. Genom bud hade skogsbyarnas människor kallats samman och man kom mangrant, ty kyrkhelgen var den största händelsen på hela året för dem. Allt arbete lades ner, man kom sina bästa kläder och de burgnaste hemmen i byn tävlade om att få kyrkoherden som gäst. Man började med barndop och andra lättare ämbetsgöromål och senare på dagen hölls högmässa. Efter middagsmål följde vigsel, om sådan var aktuell och därtill kom många stugbesök, inte minst ville sjuka gamla gärna få nattvarden av sin avhållne ”pastor”. På aftonen samlades alla till bibelförklaring. Följande dag fortsatte ev. barndopen i hemmen eller andra förrättningar. Men också husförhör.

Husförhören hölls i olika hem efter en viss turordning och innebar inte bara att upplåta rum utan också att i görligaste mån förpläga folket, åtminstone trakterades man med en stor ”smol-kakesmörgås med sovelpålägg och en kaffekopp”. Allteftersom skolhus byggdes förlades dock senare husförhören dit och skyldigheten att bestå med mat upphörde. Allt folk i byn skulle närvara vid dessa husförhör, både gamla och unga t o m spädbarn. samlades i gårdarna och många vandrade väl dit i en viss ängslan, kanske skräck, ty det var liksom en skam att inte kunna sin bibel och psalmbok någorlunda väl. Förhören varade mellan 4 och 5 timmar.

Det påminner om gumman som satt hopkurad vid spisen en vinterkväll, mediterande med tanke på förestående prästbesök. En får alltid ängsla sig, suckade hon till katten. Om somrarna åskar dä, å om vintrarna ä de husförhör.

Husförhören krävde lång tid men också en högmässogudstjänst i en skogsby. Minst ett par timmar liksom i sockenkyrkan. Johan-Christoffer Ruuth menade nämligen att långt bort boende församlingsbor ha endast en kyrklig högtid om året, så bör de också få ut så mycket som möjligt av den. Och byborna fann sig i detta ty Ruuth var allmänt älskad och ju äldre kyrkoherden blev desto kyrksammare blev stödeborna, sägs det.

Hans konfirmations undervisning saknade, säger prof. Wide, motstycke i grundlighet, men trots de höga kraven på de unga, vann han tydligen deras hjärtan och de gamla har med glädje erinrat sig konfirmationsårat. Undervisningen begynte i slutet av september och fortsatte två månader för att börja på nytt i mars och fortsätta till pingst eller midsommar beroende på snötillgången i skogarna. Läsbarnen gick i nattvardsskolan mellan klockan 9 och 12 samt 13 till 16 veckans fyra första dagar varannan vecka. Läxorna var långa liksom förhören, det var innanläsning och samtal. Och tro inte att läsbarnen hade jullov. Då måste man plugga katekesen, lära sig långa stycken bibelspråk och psalmer utantill, även biblisk historia studerades och föräldrarna såg till att intet förfuskades.

Vad säger dagens konfirmander? För 100 år sedan måste en konfirmand lära in över 400 bibelspråk. Och då man kommit fram till konfirmationsförhöret i kyrkan var templet fullsatt. Ett par timmar varade förhöret och hela tiden följde menigheten det med den största andakt.

80 barn i klassen
Johan-Christoffer Ruuth var en märklig man i många stycken, kunnig, mångsysslare, folkvän, en ivrare för upplysning, nykterhet och tolerans mot oliktänkande. Han var bl a mycket mån om att skolväsendet i Stöde förbättrades och han började därför tidigt själv utbilda småskollärarinnor. Vanligen var det begåvade torpare- eller småbondedöttrar, som valdes ut.

Det var inga små klasser förr i tiden. Mellan 70 – 80 barn i åldern 6 – 16 år kunde på Ruuth’s tid undervisas i samma skolsal. Socknen är ju vidsträckt och det var givetvis omöjligt att begära att barn i avlägset liggande skogsbyar skulle hållas regelbundet i skola och därtill under flera terminer. Många barn tvangs dagligen vandra 12 – 15 km fram och åter till skolan oavsett väder, regn och snö, dimma eller vintermörker, morgon och kväll.

Under den folkkäre Ruuth’s tid blev prästgården i Stöde något av en gästgivargård och ett andra hem för många i församlingen. Gästfriheten sägs ha varit enastående. Skogsbyarnas lärarinnor var självskrivna gäster under söndagsdygnen och besökande bjöds alltid på ”kaffe och gästning” t o m inne i ämbetsrummet. Prästgården blev ett självskrivet natthärbärge för genomresande prästfamiljer och andra, t o m fullkomligt obekanta, berättas det. En nu avliden Stödebo berättade för mig vid ett tillfälle att ”prosten aldrig frågade efter namn och yrke, var de nödställda eller behövde husrum blev det alltid öppna famnen”.

Denna kärlek till nästan, oegennyttig och självklar kunder inte sällan – framför allt under prostens sista levnadsår – leda till svårigheter, eftersom prostlönen ingalunda var stor. Han skrev på växlar åt bl a järnvägsarbetarna under de år järnvägen Sundsvall – Ånge byggdes och tvangs sedan lösa in de förfallna. Vid ett tillfälle vid en jul kom han t o m in till sina barn och bad dem lägga ut även av sina pengar, så att han skulle kunna hjälpa en kvinna från en grannby att köpa en ko.

Mycket mer skulle kunna berättas om denna märklige och avhållne stödepräst, men det sagda torde dock ha gett en någorlunda klar bild av en medelprästs helhjärtade 40-åriga arbete i en församling, där så mycket har förändrats till det bättre, då det gäller levnadsförhållanden och kommunikationer i vår tid.

Johan-Christoffer Ruuth var gift två gånger, första gången med Ulrika Brandell född år 1827 och död år 1867. Andra gången med Johanna Margareta Nenzén, född Norberg år 1835 och död år 1922. I sina båda äktenskap hade han nio barn.

Kontraktsprosten, kyrkoherden emeritus, Ossian Petersson, avlade studentexamen år 1912, teolog, fil. examen år 1913, teol. kand och praktiska prov 1918 och blev samma år prästvigd för Härnösand’s stift. Åren 1918 – 1919 var han pastorsadjunkt och vice pastor i Timrå. Sedan komminister i Härnösand år 1919, vice komminister i Sundsvall åren 1919 – 1920. Vice komminister i Långsele 1920 – 1922 och blev sistnämnda år komminister i Ytterlännäs och år 1925 i Härnösands domkyrka. År 1934 blev han kyrkoherde i Stöde. Tio år senare blev han kontraktsprost i Ljunga kontrakt. Han lämnade sin tjänst i Stöde år 1960.

Han innehade under sin tid i bl. a. Stöde ett flertal officiella uppdrag, Han var sålunda ordförande i styrelsen för Gälegårdens konvalescenthem, inspektor vid Stöde skolor för yrkesundervisning, vice ordförande i Härnösands stiftskrets av ASP, utredningsman för Sundsvalls stad och Ljunga kontrakt m m.

Under hans stödetid restaurerades kyrkan och ett kyrkomuseum inrättades i tornet, grav-kapellet renoverades och kyrkogården utvidgades betydligt. Han var en varm hembygdsvän och han kom att intressera sig för Stödes församlings äldre historia, varom ett flertal intressanta uppsatser i olika böcker och tidsskrifter vittnat.

Då han lämnade sin prästerliga tjänst bosatte sig makarna i Härnösand

Det är 42 år som kantor, därav 38 i Stöde, som kantor Helge Öhman kan se tillbaka på. Han är en av de verkliga veteranerna i sitt gebit. Hans stora intresse för musik har gjort att arbetet blivit mer eller mindre stimulerande med åren. Musikintresset har funnits sedan barndomen och det tar sig sådana uttryck att ”det är farligt att gå till kyrkan för man kommer inte därifrån

Med det menar han, att han kan sitta vid sin kära orgel flera timmar i sträck. Hans kantorsbana började i kyrkan i Hortlax utanför Piteå. Han var då inte utexaminerad kantor men det dröjde inte länge förrän han avlade examen. Efter diverse ”gästspel” på olika ställen i Norrland kom han till Stöde där han sedan verkat.

Det är knappast något bekvämt yrke att vara kantor. Förutom lärartjänsten som hör till jobbet som kantor, är det ett yrke som inte passar de bästa tiderna. Obekväm arbetstid i ordets rätta bemärkelse. Men har man som Helge Öhman ett brinnande intresse för yrket, ja då ser man inte det obekväma. Han är en av de få som numera har jobbet som kantor tillsammans med skoltjänst. Numera blir det mer och mer allmänt att kantorsarbetet blir ett självständigt arbete, dock med vissa inslag av musikundervisning som komplement. Öhman har alla dessa år varit ensam som organist i Stöde. På senare år har han dock fått det så ordnat att han har en söndag varannan månad ledig. En av hans kollegor brukar då avlösa honom.

Yrket har gamla anor. Det är en utlöpare av den gamla klockartjänsten. Yrket har liksom allt annat förnyat sig. För kantorn innebär det bl.a. att orgeln fått ett modernare utförande. Den gamla orgeln som fanns i Stöde när Öhman kom hit härstammade från år 1852. Den utbytte år 1936 mot en modernare och efter ombyggnad år 1958 har den blivit ett modernt instrument med de finesser som är tidens krav. I början av hans tjänstgöring hade man hjälp med orgelspelandet av ”orgeltramparen” som försåg instrumentet med luft.

I en kantors uppgifter återfinns bl.a. att vara ledare av kyrkokören och den uppgiften har Helge Öhman skött under åren. Hans fru Elsa har varit med i kyrkokören under alla åren och är på så vis något av en veteran hon också. Så musikintresset är inte något som Helge har för egen del i familjen

Den ekonomiska sidan av arbetet har inte varit över sig under åren. På senare år har dock en förbättring skett. Han har nu t.ex. fastställt nio timmar i veckan för arbetet som kantor. Men den tiden vill inte räcka till allt emellanåt. Man har nog den känslan att organistens jobb inskränker sig till musiken under högmässan men det är grundligt fel. Repetitioner och övningar, dels egna, dels med kören tar åtskillig tid. Men Helge Öhman klagar inte. Han älskar sitt arbete och man får tro att det kommer att bli ovant att inte sitta på pallen vid orgeln den dag han uppnår pensionsåldern.

Share

Comments are closed.