Historia

Namnet skrevs 1314 De stodhi (avskrift1344). Det är kanske ett också i norskan uppträdande subst. med bet. plats, mera speciellt båtlandningsplats. Övre änden av Stödesjön var en viktig punkt på den gamla samfärds-leden längs Ljungan mot Trondheim.

Församlingen utgjorde på 1300-talet ett eget pastorat för att sedan vara annexförsamling i pastoratet Tuna, Attmar och Stöde. Från 1 mars 1858 utgör församlingen åter ett eget pastorat.

Stöde socknen har tillhört fögderier, tingslag och domsagor. De indelta båtsmännen tillhörde Första Norrlands andradels båtsmanskompani.

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Stöde församling. För de borgerliga frågorna bildades Stöde landskommun den 1 januari 1863 i Stöde socken i Medelpad. Kommunen förblev opåverkad av kommunreformen 1952.

Stödes kommunvapen 

Beskrevs: blasonering i fält av silver två korslagda blåa yxor åtföljdaav sex röda fembladiga blommor. Detta vapen fastställdes av Kungl. Maj:t den 28 juni 1962.

År 1971 infördes enhetlig kommuntyp, och Stöde landskommun ombildades därmed, utan någon territoriell förändring, till Stöde kommun.

1974 upphörde Stöde kommun för att bli en del av Sundsvalls kommun.

Dokumenterade anekdoter

Ovärderliga kulturdokument från Stöde socken som samlats sedan början av 20-talet av dåvarande folkskolläraren klockaren, kantorn och trädgårdsaposteln E.A. Granberg.

Det är massor med handlingar som avspeglar Stödebygdens kultur genom sekler som E.A. Granberg under sina resor ute i byarna samlat in och tecknat upp. Med sin tydliga och fina piktur har han tagit upp vad han lyssnat till från länge sedan avlidna personer. I pressen offentliggjorde han många artiklar om gamla släktgårdar och gamla stödesläkter, som träder emot en när man bläddrar i de digra folianterna. Forskaren och författaren själv har angett temat i sitt arbete ”Stöde sockens krönika en utökning av Magnus Nordenströms beskrivning av Stöde socken från 1760-talet.”

Här har E.A. Granberg bl a tecknat av gamla husförhörsprotokoll där prästerna har sina egna tecken för sina församlingsbor: läser svagt, läser någorlunda, läser försvarligt, läser med färdighet. Har svagt begrepp, någorlunda begrepp, försvarligt begrepp, gott begrepp. Allt efter Gustaf Vasas ”registration” som det anges.

Kända bondesläkter
I liggarna från de gamla släktgårdar som Granberg inventerat och forskat i möter man än idag idel kända bondesläkter. Ingemar Jonsgården i Källsta, Jöns Mattssläkten i Hjältan, Gammel-gästgivargården i Källsta, Övergårdssläkten i Fanbyn, Nisch-släkten i Ökne, Grafströms släktgård i Gräfte, Svenssläkten i Lo, Thomassläkten i Nedansjö (Petter Bergström) Mårten Jons-släkten i Usland. Ja det är bara ett axplock i de digra luntorna.

Sedan har författaren ägnat stort utrymme åt de gamla finnbyarna Stöde. Vi hann titta igenom gamla sägner, som numera inte finns att återberätta. Vad sägs om Pål Andersson och Isak Larsson, som var väldiga jägare. Tror de var från Saxen. Den senare hade lagt ner inte mindre än 77 björnar.

Med sina forskningar avsåg författaren att utarbeta en bok ”Stöde sockens krönika” som skulle bli en komplettering och fortsättning av Magnus Nordenströms beskrivning av Stöde socken från 1760-talet. Men så långt hann den trägne forskaren inte.

Barnmorskor i Stöde

Sockenbarnmorskan ”I allmänhet hava Stödeborna sedan uråldriga tider varit ett sunt och friskt släkte”. Barnmorskan var förr den enda medicinkunniga människan i socknen, såvida man ej medräknar några kloka gubbar och gummor. För socknens första barnmorskor bekostades undervisningen av socknen mot villkor att den på så sätt skulle tjänstgöra inom socknen, efter genomgången barnmorskekurs. Våra dödböcker från äldre tider visar att innan barnmorskan anställdes och anlitades var dödligheten rätt så stor bland barnsängskvinnor.

År 1767 klagade barnmorskan Marie Anders-dotter Sedberg att hon ej anlitades av socknens kvinnor. Hennes ämbete vanvördades varifrån hon ville bli fri, men det nekades henne, eftersom socknen bekostat hennes undervisning. Under en senare barnmorskas tid, tyckte en gumma i socknen att förlossningsarvodet 50 öre var alldeles för mycket för så litet arbete som att mottaga ett barn vid födelsen. Det dröjde årtionden, för att ej säga århundraden innan befolkningen lärde sig sätta värde på examinerade människor, man gjorde som far och farfar gjort. Man besökte vid sjukdomar, hos människor och djur, någon hemmadoktor eller klok. I första hand tillgreps husmedicinen. Enkel lantbefolkning ville ej gärna söka läkare.

I slutet av 1820-talet hade man ännu ingen barnmorska i Stöde socken, utan en kvinna av finsk härkomst tjänstgjorde vid förlossningarna. ”Finskan”, som hon allmänt kallades, var borgaredotter ifrån Finland. Hennes man var född stödebo, men var i någon sorts lära i Finland några år och då blev den strama guldsmedsdottern förälskad i den unge ståtlige svensken, gifte sig med honom och följde honom till Sverige, där de bosatte sig i hans hemsocken. Där började hon så småningom tjänstgöra vid förlossningarna, men hon var en stursk och sträv kvinna och ej vidare lenhänt. Hon tyckte det var ej så noga med de svenska bondkvinnorna och därför var hon ej heller omtyckt vid förlossningarna. Stödeborna började då fundera på att skaffa sig en ”riktig” barnmorska till socknen.

Vi denna tid bodde på Vallen kyrkovaktmästaren och ringaren Mikael Åsberg. Åsberg var även smed och konstgjutare (i släkten finnes ännu kvar konstrikt bearbetade byråbeslag mm).
På denna tid fanns ingen bro över Ljungan vid Stöde kyrka utan en färja fick tjänstgöra som förbindelselänk mellan ”norr och sör om ån”, och vid denna hade Åsberg sitt femte yrke, han var nämligen färjemannen, som skulle frakta såväl folk som fä med mera över ån. ( I kyrkoböckerna står han också inskriven som färjemannen).

Åsberg var gift och hade fem barn. Hans hustru var en snäll och omtyckt kvinna och många föreslog nu att hon skulle lära sig till barnmorska. Sockenborna sammankallades till stämma och vid denna enades man om att kommunen skulle bekosta hustrun Anna Christina Åsberg på Vallen så att hon kunde fara till Stockholm och genomgå barnmorskeläran. Hustru Åsberg mottog sockenbornas anbud och reste till Stockholm och blev elev vid förlossningshemmet därstädes. Lärotiden var svår och prövande tid för henne och den glömde hon aldrig. De kvinnor som mottogs på ”hemmet” vore mestadels ifrån de lägsta och fattigaste klasserna och eleverna finge då hämta dem i hemmen. Många gånger var det så i yttersta minuten att den inte hunne längre än till trappan i förlossningshemmet, när barnet föddes. Barnaföderskorna vore också många gånger så fulla med smuts och ohyra att det var riktigt motbjudande för eleverna att ta sina händer vid dem men de vore ju tvungna.

Då madam Åsberg var utlärd barnmorska och kom hem still Stöde med examensbetyget på fickan, blev hon enhälligt vald till barnmorska i socknen och hon blev således den första examinerade barnmorskna därstädes. Finnblodet ”kokade”, då finskan insåg, att det var slut med hennes förtjänst vid förlossningar, men hon beslöt att göra sig skadeslös. Då madam Åsberg varit hemma någon tid och hon väntade sitt sjätte barn, tog finskan för givet att hon skulle dit och ”tjänstgöra” vid den svåra stunden. Han sade därför till sina döttrar att när hon kom dit och hjälpte madam Åsberg, så skulle hon ställa om så att det blev slut på barnmorskan. Döttrarna tyckte att denna hotelse var så hemsk och en av döttrarna gick därför till madam Åsberg och bad henne ”för guds skull” att ej anlita modern. När tiden var inne fick madam Åsberg en av grannkvinnorna som hjälp vid det svåra tillfället och allt gick bra.

Under madam Åsbergs tid i Stöde fanns inga körvägar till skogsbyarna under sommaren, utan endast smala steniga klövjestigar. Då var det för barnmorskan att kliva upp på hästryggen och rida den ena milen efter den andra och mannen som hämtat henne fick springa bakefter med ”skrinet”.

Var det solsken och vackert väder eller en härlig sommarnatt, kunde nog en sådan färd vara rätt så idyllisk genom de gröna fågelkvittrande skogarna, men var det en mörk höstnatt, regnrusk eller snöslask, då var det inte roligt att vara barnmorska. Eller en kall vinterdag eller natt när hon satt i släden vid sidan av kusken och minusgraderna ginge ända mer till fyrtio. Sådana gånger kunde det ibland hända att ett hemskt ylande hördes genom skogen och gick genom märg och ben på de åkande som hästen, som skälvande spetsade öronen varefter han ”lade ut” och sprang för brinnande livet tills han nådde hemmet. (Vargar vore nämligen inget ovanligt på den tiden). Eller då vinterstormarna rasade fram genom skogen medförande myriader av vita snöflingor, som gjorde drivorna högre och högre så att kusken till slut var tvungen att stiga av och trampa väg före hästen. Ja, ingenting kunde eller fick hindra barnmorskeskjutsarna, de fick ej rädas för någonting, fram måste de hur illa det än mången gång såg ut.

På den tiden fanns ingen läkare på närmare håll än i Sundsvall. Madam Åsberg skaffade sig därför läkareböcker, som hon flitigt studerade och så hade hon alltid medicin och salvor hemma. Och det var inte allenast stödeborna som kom till henne med sina krämpor och blev hulpna, även långväga ifrån andra socknar kom besökande till henne och erhöll hjälp för huggsår, benbrott samt sjukdomar av olika slag, ty hennes rykte hade gått vida omkring.

Madam Åsberg var en varmhjärtad och kunnig barnmorska och hon var därför omtyckt av alla. Hon tjänstgjorde i socknen från mitten av 1830-talet till mitten av 1870-talet, alltså i 40 år. Hon avgick då ut tjänsten på grund av sin höga ålder.

Barnmorskan Anna Christina Åsberg var född Svedin i Stöde församling den 3 maj år 1804. Hon avled den 16 augusti år 1877. Hennes make, färjmannen Michael Åsberg var född i Torps församling den 19 mars år 1807 och avled den 7 november år 1875. Makarna Åsberg hade sex barn. Sonen Mattias gifte sig och blev bonde i Edsta. Dottern Anna blev gift med socknens första folkskollärare Norberg, som höll skolan på Vallen. Hon ärvde sin mors läroböcker och skickligheten i att sköta sjuka och blev därför mycket anlitad vid sjukdomsfall. Hon kunde med rätta kallas socknens första sjuksköterska. Den yngsta dottern Helena var även hon gift i Edsta, där hon och hennes make Sjöberg en tid hade gästgiveri. De övriga tre döttrarna blev gifta i andra byar

Anna Hildegard Lundin född Svensson (ovan) var född år 1830 i Stöde och gifte sig år 1851 med skolläraren Gustaf Walfrid Norberg, född år 1829 i Säbrå. De fick tre barn under åren 1855 – 1862. Norberg avlider i Stöde år 1869, endast 40 år gammal. Hans grav är inte känd.

År 1870 kommer folkskolläraren Johan Flemström inflyttande till Stöde. Han var född år 1841 i Graninge kommun, Y län. Troligen kommer han till Stöde för att ersätta den avlidne Norberg. Flemström blev varaktigt boende i Stöde och skapade väl kända ättlingar inom släkten i Stöde. Han ligger begraven intill kyrkans sydvästra hörn vid huvudingången.

Barnmorskan Anna Hildegard Lundin f Svensson ( 1883 -) Anna Lundin var född år 1883 i Torps församling. Hon var gift med målaren Erik Birger Lundin. De gifte sig år 1904. År 1905 föddes deras dotter Arja Rhea år 1905 i Brunflo.
Familjen inflyttade till Stöde år 1910 och de kom då från Torp.

Barnmorskan Brita Elisabet Kjellgren gift med fjärdingsman Axel Kjellgren, Fanbyn, Stöde

Övriga barnmorskor

Anna Margareta Bergman. 1913-1994. Änka 1970

Hulda Margareta Olsson född 1866 i Sköns församling. Gift med sockenskrivaren mm Daniel Höglund, Svedjan, i hans andra gifte. Hulda avlider år 1953 i Logården

Beda Hofren i tjänst 1914 – 1916

Agnes Märta Adele Hennig född den 19/5 1909 i Gamlestad, f d Göteborg och Bohus län. Avled i Stöde den 5/8 år 1991.

Kommunalnämndens ordförande Daniel Höglund född år 1858, var gift två gånger.
Hans andra hustru Hulda Margareta Olsson kom från Sköns församling. Hon var född år 1866.
Verkade i Stöde som barnmorska. Hon avlider i Logården år 1953

Daniel Höglund var farfar till den nu mera kände och avlidne Mats Höglund i Västerlo.

Emanuel Åström och hans levnad

Under 1870-talet inflyttade till Stöde bröderna Åström, närmare födda i Sättna socken. Den först nämnde är sedermera handlanden mm Eric Åström d y, född år 1838 i Strömås by, Sättna socken. Han inflyttade år 1873 och bosatte sig i Källsta och är då skriven som förre sjömannen. Han kommer att ägna sig åt skogsaffärer och är skriven som handlande när han avlider år 1885.

Den yngre brodern Olof Petter Åström var född år 1845 i Sättna. Han inflyttade till Stöde ganska tidigt och ägnade sig från början åt byggnadsverksamhet och skogsaffärer med stor framgång. Olof blev med tiden ägare till Baggnäsgården som han upprustade i egen stil. Han är känd som stor samlare av ”allehanda ting”. Han avled i hemmet år 1923.

Erik och Anna Brita etablerade sig som diversehandlande i byggnaden tvärs över gatan, i en byggnad som då fanns tidigare. Senare en tid kallad Westerbergs. Anna Brita blev änka när Erik avled år 1885. Hon fortsätter dock rörelsen. Ungefär samtidigt blev bonden Lars Svedin på Nygår´n i Kärvsta by änkeman. Lars och Anna gifte sig. De fick en dotter sommaren 1893 som fick namnet Sonja Adina. ( Nils Österlunds mamma)

Lars sålde nu den stora Nygår´n och köpte en mindre, Nils-Jons (Nils Ragnar Widmarks) med endast ca 250 hektar skog. Nygårdens skogar såldes till skogbolagen. Lars hade vid den här tiden byggt en ny bostad med vid utsikt över Stödesjön. Den nya hustrun ville dock inte flytta in i den nya byggnaden utan föredrog att bo kvar i sin gamla bostad som den avlidne maken byggde. Lars hyrde då ut gården fram till år 1918 då skolan uppfördes och bostadshuset byggdes om till bostäder för lärare. Hustrun Anna fortsatte med affärs- och kaférörelse. Bageriet uthyrdes till bröderna Sundberg.

Emanuel Åström som även han deltog i driften av affärerna, köpte sedermera Baggnäsgården, när Olof Åström, hans farbror, gick bort. Olof Åström hade omkring år 1900 köpt Baggnäsgården av Jonas Källströms far. Affärsrörelsen i Kärvsta övertogs, när Anna Brita inte förmådde längre hon blev blind på äldre dagar – av Stöde Handelsbolag som bestod bl a av Helmer Höglund. Han hade tidigare arbetat i Anna Britas affär men det gick inte så bra.
Affären upphörde i början av 1930-talet, då huset såldes till Gösta Eriksson, som då byggde på huset en våning för sin familj och öppnade manufaktur på bottenplanet.

Emanuel Åström gick i konkurs på Baggnäsgården, fick lämna gården och flytta tillbaka till sitt forna hem i Kärvsta. När hans mamma Anna Brita gick bort så öppnade han en affär i bostadshusets kök på nedre plan som han drev en tid. Han försökte sig på speceriaffär i det gamla köket men det slutade med någon enklare pappershandel och tapeter. Han handlade även med dynamit som förvarades i en speciell källare skogskanten norr om ”Myran”. Den finns fortfarande kvar, något raserad. Omkring år 1950 och några år framåt, hyrdes en del av bottenvåningen ut till tandläkarklinik till svärsonen Åke Björby. Emanuel hade sin bostad på övre planet så att när en kund kom till affären så hörde man hur han kom ner på den knarriga trappan.

Emanuel Åströms gård var rikligt utsmyckad, liksom gårdarna västerut som ex vis Rodlings, Ytterströms . Detta säger att gården är uppbyggd i slutet av 1800-talet av någon som har råd och kunskap att bygga på detta sätt. Någon med namnet Åström. Sannolikt/kanske uppförd på detta sätt i den tanken att det skulle bli affär i bottenplanet eftersom planet ligger så nära marknivån på allmänna vägen Sundsvall-Östersund. Berättas att på gårdens veranda liggande mot söder satt Emanuel Åström och Kalle Sundin och spelade schack. Gösta Erikssons Herr-frisering höll till här en tid hos Emanuel, men flyttade senare till Olle Stödemans fastighet.

Det Åströmska huset revs efter Emanuel Åströms bortgång år 1964.
Följande är avskrift av en tidningsartikel i Sundsvallsposten om Olof Åström Torde vara skriven på 1930 – 40 talen.

Trävaruhandlanden Olof Åström, Baggnäset, Stöde 

Man kan inte behandla Stöde, Baggnäset och Hembygdsgården utan att ägna några ord åt de originelle trävaruhandlanden O. Åström. Det är nämligen tack vare hans samlarvurm som hembygdsföreningen redan nu förfogar över så många föremål, att den inte har utrymme att utställa mera än en liten del.

Olof Åström bodde i den stora Baggnäsgården, som ännu innehåller en hel mängd vittnesbörd om hans originella läggning, även om en del fått försvinna. I stallet hade han exempelvis anbragt speglar i taket över hästarna. Dessa är nu försvunna, men däremot förefinnes ännu den spegel som hr Åström placerat i taket till det i stallbyggnaden befintliga badrummet. Speglar tycks ha varit hr Åströms speciella förtjusning, ty även inne i mangårdsbyggnaden stöter man på ett otal sådana på alla tänkbara och en hel del oväntade ställen. Uppe på vinden i mangårdsbyggnaden inredde han en fäbodstuga, något som ju inte precis hör till det sedvanliga i mangårdsbyggnader på landet.

Vid sidan av mangårdsbyggnaden uppförde hr Åström en byggnad för de föremål av skilda slag och högst varierande värde, som han insamlat under sina resor. Detta blev ”Stöde museum”, en sällsam institution i flera avseenden. Folk fick gärna komma in och beskåda skatterna, men inte vidröra dem. Föreskrifter härom funnes, och hr Åström övervakade själv i all obemärkthet att den efterlevdes. Han hade – naturligtvis – någonstans en spegel, eller kanske det var flera, anbragt så att han, osedd av besökarna kunde se dessas rörelser. Var det nu någon som inte kunde bemästra klåfingerheten utan började pille paa Dyrene, så drog hr Å i sin undandolda plats i ett snöre varvid en i museet befintlig negerfigur öppnade sin fula käft och utstötte ett rysligt läte, till den klåfingriges fasa men till hr Åströms fröjd.

Han tyckte nämligen om att skämta med sina medmänniskor och hade fördenskull här och var anlagt inrättningar, med vilka han kunde skoja med folk. Bland annat hade han utanför verandan, någon sorts strilanläggning, tack vare denna kunde han på en del av sitt trädgårdsområde åstadkomma regn när det behagade honom, genom att rycka i ett snöre eller vrida på någon kran, vad det nu var.

En vacker solfylld sommardag hade de båda museimännen professor Anders Wide och intendenten C.E. Hammarberg, även Homo kallad, tagit del av Åströms samlingar och stod redo att gå. När de öppnade dörren skvalade regnet ned framför dem. Hr Åström har väl inga paraplyer att låna oss, sporde professor Wide. Nej, det har jag inte. Jag har haft ett par stycken men de har jag lånat bort och inte fått igen. Vad ska ni föresten ha dem till? Hr Åström ser väl att det regnar och det är ju förargligt att bli våt. – Asch, är det bara så, att ni vill ha vackert väder, så är det väl ingen konst att åstadkomma det tyckte Åström som vred på sin kran. Och strax upphörde regnet att skvala.

Sådan var han, den originelle herren. Historier i mängd skulle kunna anföras om honom, men rätta platsen härför torde inte vara i detta sammanhang. Det var ju närmast om hans samlingar vi skulle tala.

Han samlade mycket, men samlade utan urskiljning. Ena gången förvärvade han en mycket värdefull sak, andra gången rena kramset. Vi ska inte gå in på specifikationer här, ty vi antager, att läsarna själv, far upp till Stöde i morgon, och det är tillfälle att själva göra sina iakttagelser samtidigt. Det blir som sagt endast en liten del som vederbörande nu äro i tillfälle framlägga.

Att samlingarna kommo att stanna på en hand och icke skingrades för alla vindar kan stödeborna tacka professor Wide och kapten Hammarberg för. Dessa betonade för honom värdet av att samlingarna bevaras åt eftervärlden i obeskuret och samlat skick. Och så donerade han det till kommunen mot villkor att denna ställde om lämplig lokal för dem. Men den historien torde vara relaterad här i Sundsvallsposten vid tidigare tillfällen.

Nu har samlingarna fått ett värdigt rum d v s en del av samlingarna. Resten får lagras i magasin eller bodar tills längre fram. Det viktigaste är att det blir bevarat åt den bygd där det har hört hemma. Gripklor från de fornsakkunniga institutionerna i Stockholm har naturligtvis riktats efter en eller annan dyrgrip men utan resultat. Särskilt har man haft uppmärksamheten fästad på en gammal kyrkdörr, på ett sätt kanske det värdefullaste föremålet i Åströms samlingar. Dörren, en synnerligen tung och massiv historia, uppges ha tillhört ett kapell i Vigge, om vilket Magnus Nordenström i sitt bekanta år 1769 författade beskrivning över socknen anger, att endast stensättningen och några rader då funnos kvar. Om dörrens ålder är det sålunda svårt att yttra sig.

Stöde februari månad år 2005
Olle Nord

Mina föräldrar var vän med Olle och Maj-Lis Nord. Med glädje har Maj-Lis givit mig tillstånd att använda mig av Olles berättelser och material.

den 8 mars 2012

Tomas Lind

 


Share

Comments are closed.